Det klarar jag aldrig – tvivla mer!

Ibland händer det att jag funderar på hur jag ska klara av en uppgift, om jag har gett ett korrekt råd eller om jag har missuppfattat ett problem. Tvivlet på den egna förmågan sitter som ett jobbigt kryp och kramar om ryggraden och skapar osäkerhet hos mig och får mig ibland att känna mig korkad. Jag delar denna upplevelse med många andra och har diskuterat detta med både tidigare och nuvarande kollegor samt med andra personer i olika yrken. Tvivlet på den egna förmågan kan i värsta fall förlama men den gör oss, eller i alla fall mig, bättre. Genom att tvivla tvingas jag gå igenom råd och beslut en eller flera gånger, tvivlet tvingar mig att läsa på extra i rekommendationer och lagtexter och tvivlet tvingar mig att bli säkrare och duktigare. Jag vet inte hur många gånger jag, under mina 15 år som revisor, har känt att ”nu kan jag det här” bara för att i nästa stund upptäcka att det fanns mer att lära. Det är en härlig del av yrket och som vetgirig och nyfiken blir jag i princip aldrig mätt eftersom det finns så mycket jag fortfarande inte kan.

Tvivlet kan dock ha negativ effekt om det inte ackompanjeras av Mod. Det krävs att jag vågar sätta mig i situationer som får mig att tvivla på mig själv och tvingar mig att lära mig mer, att läsa på mer och ta in mer information. Utveckling sker inte om jag bara ägnar mig åt det jag kan. I kundsituationer måste jag också våga tala om att jag aldrig har gjort detta förut på detta sätt och att det inte är säkert att jag har en lösning på det problem som kunden har. Min uppfattning är att kunderna uppskattar den ärligheten.

Att våga utan att tvivla tror jag kan få rent katastrofala resultat för då handlar det om att ge råd utan att vara påläst. Det är bättre att tvivla och känna sig dum i huvudet innan (och dessutom kunna göra något åt det) istället för att få det bekräftat efteråt.

Den senaste veckan har jag haft påsklov och varit med familjen på skidsemester. Jag åkte utförskidor för första gången för 8 år sedan och det är en överdrift att kalla mig för ”en bra skidåkare” men skam den som ger sig. Tvivlet infinner sig även i skidbacken och det är konstigt vad branta backarna är när man står på toppen när de såg så flacka ut på vägen upp i liften. Även i skidbacken krävs det en del mod för att parera tvivlet även om jag kanske skulle anammat tvivlet lite mer i ”Ski park” som gav mig en flygtur och ett rejält blåmärke på min höft som agerade landningskudde. Att barnen dessutom frågade mig om jag drabbats av en 40-årskris och påtalade att de andra i parken var tonåringar gör nog att jag håller mig därifrån (åtminstone tills nästa gång).

I Espectos historia går vi in i vårt första räkenskapsårs sista månad och nu gasar vi på för att få till ett bra avslut inför vårt bokslut. Det ska bli himla trevligt att få påbörja vårt andra räkenskapsår och bli dubbelt som gamla som förra året, vi skapar historia.

Jag har sagt det förut och säger det igen, allt är lätt när man kan det! (och tvivlar vi mer så lär vi oss mer!)